I Svartbrödernas tid

Dominikanerorden grundade ett kloster i Västerås 1244. Tjugotvå år tidigare hade det första dominikanerklostret i Norden anlagts i Lund, som då hörde till Danmark.

Dominikanerna fick mark till skänks i Västerås, kanske av kungen. Marken var ny. Landhöjningen och slammet från Svartån hade bildat en ö i åns utlopp. Klostret kallades därför Conventus Insulensis – klostret på ön.

Dominikanerorden grundades 1216 av den spanske prästen Dominikus, då verksam i södra Frankrike. Han såg predikan som den bästa metoden att sprida Guds ord. I Norden kallades dominikanerna ofta svartbröder eftersom de bar en svart kåpa över den vita undersärken. En dominikanerbroder var i regel prästvigd och hade ofta studerat retorik och teologi vid de stora universiteten i Europa. Universiteten var en rekryteringsbas för många klosterordnar. Dominikanerna fick inte äga gemensam fast egendom men de hade tillstånd att ta emot penninggåvor och göra insamlingar bland allmänheten och kallades därför tiggarmunkar.

Bröderna förde med sig en intellektuell och internationell anda till Västerås under medeltiden. I staden fanns samtidigt domkyrkan med stiftets katedralskola för utbildning av präster och kyrkosångare samt två församlingskyrkor. Allt detta gjorde Västerås till en av Sveriges viktigaste intellektuella miljöer under medeltiden. Även stadens borgare och köpmän, som handlade med städer i Tyskland och England, bidrog till den höga bildningsnivån.

Klostret på ön fanns kvar på samma plats i Västerås i nästan trehundra år. Det avvecklades och revs några år efter de beslut som togs på reformationsriksdagen i Västerås 1527.

Den här promenaden är inte lång, men innehåller desto mer. Informationspunkterna ligger i anslutning till Stadshuset vid Fiskartorget, den plats där klostret en gång låg.

Skriv ut Skriv ut hela promenaden
Dela på Facebook Dela på Twitter

Kapitelsalens grundstenar Klosterkyrkans entré St Örjans kapell Modell över klostret Klosterträdgården Vasaparken